När man talar om tullen står det ofta en
poet i farstun. Denna gång är det Dan Andersson, den gamle
Finnmarkspojken, som knackar på.
1917 var ett tungt år för Danne. Han var
pank, arbetslös, giftassugen och han hade dessutom flummat in på indisk
filosofi. För att få ordning på sig lämnade han storskogen och drog
till Göteborg. Han hade fått tjänst på tidningen Ny Tid. Under namnet
Black Jim skrev han ett kåseri varje lördag, men annars var det bara
rutinarbete. Danne, som kallades Broder Joachim på tidningen, vantrivdes.
En dag ville han skämta med redaktören och låtsas att han åkt tillbaka
till Dalarna. Han smusslade in nedanstående dikt under chefens
skrivmaskin.
Broder Joachim, du reser dit där vilda
aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård -
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.
Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.
Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!
Du skall hälsa alla Paisos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.
Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.
Ölstugan Tullen vid Järntorget i
Göteborg öppnades 1892 av fru Judith Karlander och finns fortfarande
kvar. (Andra stammisar på Tullen har varit Harry Martinson och Per Albin
Hansson). Danne tröttande på Götet redan i april 1918 och begav sig
norrut. Kvar på Järntorget står en byst av vår melankoliske hjälte.